”You’re so genuine!” utbrast hon när jag klappade i luften för att smälla till en bananfluga. ”Men det är ju en fluga i luften”, sa jag förläget. Mitt framför näsan hovrade den. Därför måste jag döda den, menade jag. Jag fattade väl att man inte skulle klappa i luften när man sitter mitt i ett samtal på chefens kontor – mittemot chefen. Men jag gjorde det ändå, på bekostnad av min image som vanligt. ”Genuin”. Var detta att vara genuin?

Vet du, jag säger mycket till folk, om allt möjligt. ”Rättfram” har jag beskrivits som, ett starkt ”rättspatos”. Är det att vara genuin? Eller menas det att jag är en dostoyevskisk idiot? Tänk, att jag känner mig faktiskt som en idiot.

Man ska ju bära en mask, sägs det. På med masken – det finns en mask för varje tillfälle. Hemma, eller ute i skogen för dig själv, bär du ingen mask. När du sitter i ett samtal i en bil sitter masken lösare, sägs det, för du ser inte den andre i ögonen, och bilen sköter rörelsen; den bär dig i famnen. Undermedvetet slappnar du av.

Den stoiska bär en mask. Överlevaren bär en mask. De som blir VD:ar bär en mask. Den behövs för att man ska ses som samlad och stabil. Sådan vill man ju vara.

Men det är skillnad på mask och mask. De allra flesta av de där som blir VD:ar mår rätt bra, verkar det som. Det tycker om sig själva, borstar av sig dammet och ligger inte sömnlösa över något tokigt de sagt. Det är väl därför de orkar med all kritik, för det rinner av dem. Ganska hälsosamt. Masken är OK. De är OK med masken.

Men jag bär på en mask som jag inte är OK med. Den är tung. Den trycker på mig. Den har fingrar som trycker hårt på sköldbrosket på min hals, drar våldsamt i min haka och spelar jojo med min röst. Det bara rör sig där nere som en slunga. Jag gör mig löjlig, tänker jag. Åh, vad jag gör mig löjlig. Barnen vädrar att den där masken, den osar skumt, och så härmar de hur jag pratar. Ibland händer det att en vuxen gör det också. Den påverkar allt och jag ser mig själv som från sidan, gillar inte hur jag rör mig, hur jag går och de ord jag väljer. Gillar inte att jag pratar så mycket, tycker så mycket, är så ”genuin”. En vandrade insändare. Nä, det får räcka nu.

Jag ska ”se” min röst komma från näsroten, eller från pannan, säger chatten. Röra mig bort från adamsäpplet. Rösten alstras naturligtvis där, men den ska röra sig uppåt och få näsan att vibrera. Det kan hjälpa att titta på hur andra kvinnor pratar. Så jag gör det och ser att alla pratar ju ”däruppe.” Gillian Anderson, Dolly Parton… Jag ska alltså inte spänna röstbanden och försöka låta gäll, utan bara slappna av och låta rösten ha sin ”punch” uppe i ansiktet. Inifrån. Det är svårt att förklara, men det kallas paradoxalt nog att ”prata i masken”.