Magen har vuxit stadigt under ett halvår, från att ha reducerats i omfång ganska rejält. Efter semestern förra året strömmade komplimangerna in just därför, men jag brydde mig inte särskilt mycket. Sedan svek disciplinen mig och motståndet mot ICA Maxis färska surdegsfrallor besegrades. Nu denna morgon är jag hungrig som en varg och vill testa en annan metod, nämligen att fasta. Fasta är bra för kroppen, säger de. En sed med gamla anor. En del av en vanlig livsstil i den sunda Förr i världen. Allt jag behöver göra är att fylla på med elektrolyter så är kroppen nöjd. Bränslet tar den av min mage. Det är just magen som putar ut, varför jag ofta erbjuds en sittplats på bussar och våghalsiga bekanta ställer Frågan av frågor: Är det en avkomma som du bär på?
”Nix”, blir svaret, med mycket humor. ”I wish”, svarar jag, ”men det är bara för många bullar”, och så tycker de lite synd om en. Hon vill ha barn men det funkar inte.
För att lyckas med mitt nya projekt, för detta att kroppen är oproportionerlig gör det omöjligt att få min outfit att ens betraktas som en outfit, är det A och O med god planering. Misslyckas den sjunker blodsockret och jag går in på Pressbyrån mellan kommunikationsmedlen. Pressbyrån är hållplatsen för De som inte planerade, de som inte tog med sig en flaska vatten hemifrån, som inte fyllde termosen med kaffe, som inte packade väskan med en kalorisnål mellis. De som saknar karaktär och vishet. Jag vill inte vara den som inte planerade. Jag vill inte ens bli sedd där längre. Varje gång jag trillar dit och faktiskt går in på Pressbyrån (det kommer att hända, man är bara människa) ska jag banna mig själv hela vägen hem och lite till.
Det är dags för något nytt. Idag är första dagen av resten av mitt liv.
Lämna ett svar