Jag läser den sista delen av Mia-trilogin av Moa Martinsson. Martinsson var en av de där svenska författarna som man stötte på i läroböckerna, både i nian och trean, vill jag minnas. Hon lät tråkig och inte som någon som jag skulle läsa. Nu gör jag det av eget bevåg, 40+ år gammal. Den levererar. Tänk att så såg det ut i Sverige för en tjej under sent 1800-tidigt 1900-tal. Man ser sin styvfar full både en och två gånger, blir våldtagen av tjejkompisar som tioåring och pådyvlad dåtidens politiska extremism som 17-åring.

Jag vill delta i skrivtävlingar men kommer inte till skott. Har gjort det tidigare, väldigt halvhjärtat dock full med naiva förhoppningar om det stora priset. Ska man tro Mastery så ligger mycket mer arbete inför mig, timmar timmar timmar och åter timmar innan jag kan nå min dröm (?) om att bli författare. Under pseudonym, tänker jag. Frilansskribent åt magasin under mitt riktiga namn, men under pseudonym som roman- och novellförfattare. Vore det annorlunda hade jag hundats precis som alla de andra bra författarna. För blir jag författare så blir det bra litteratur. Så har jag tänkt mig det hela. Det blir en ensam framtid, men så har mina senaste 20 år redan sett ut. Mycket ensamhet, den mesta självvald.

Jag satte ett frågetecken efter dröm eftersom själva konceptet dröm är som bortkopplat från mig. Det är så barnsligt, det är så härligt. Svunnet.