Jag läser Osebol av Marit Kapla. Jag fick nys om den när jag läste om Augustpriset. Det priset skulle jag vilja ta någon dag, fast under psedonym, för jag vill inte att folk rotar i mitt förflutna. Jag har inte gjort något brottsligt, men jag är inte precis nöjd med hur jag har hanterat folk så här långt i livet. Plötsligt en dag vaknade jag med skinn på näsan och så sa jag ifrån. Det var då det började. Jag försökte få ordning på folk. Men det var ju ”min” ordning det handlade om. Och långt ifrån andra kände så starkt för saker, kände avsky så intensivt som jag gjorde. Det var väl ett arv från R. ”Vill du verkligen hjälpa mig?”, frågade hon när jag ville hjälpa till med något roligt projekt som hon startat. ”Se då efter dina syskon”, var svaret. Och det var det värsta jag visste, för jag blev stressad av att de inte lyssnade på mig. Och när jag var för sträng var det jag som fick skäll av min ”arbetsgivare”.

Dagen då jag fick skinn på näsan blev alla mina syskon. Folk på bussen, folk på busshållplatsen, i affärerna, på fel sida av vägen – alla. Jag fattar inte var det slog slint och varför jag plötsligt måste hålla ordning på folk jag inte kände och som jag inte ansvarade för. Ingen hade sagt åt mig att göra det. Inte fick jag betalt heller. Så varför tog jag på mig något som jag alltid avskytt att göra? Och ingen lyssnade nu heller.

Men jag undrar jag, om man kan få Augustpriset om man har skrivit under pseudonym. Och om det gick och jag fick det, så skulle jag inte kunna bli inbjuden till TV-soffor, poddar och skolbesök, för inget skulle ju veta vem jag var. Det ligger mycket pengar i sådant jox. Med andra ord skulle jag inte kunna försörja mig på att skriva, just på grund av det inkomstbortfallet. Men hellre det än att jag öppnar för att andra klandrar mig för mitt hetsiga humör.

Det där ständiga humöret. Min värsta fiende. Med Osebol upplevde jag det där fenomenet igen – det som jag känt med Haushofer och Steinbeck, att jag bara sjönk in i ett annat djup, i ett annat sinnestillstånd, m.a.o. ett annat, mysigare humör.

Det är skönt att ha den möjligheten att växla humör, men jag önskar att det kom av viljestyrka och beslutsamhet snarare än genom att läsa böcker. Jag önskar så att jag kunde kunde styra mitt eget humör.

Sång hjälper också. Men jag vill inte ha hjälp. Jag vill vara vuxen. Klara det själv. Som de mogna gör.

Som de mogna gör.