Jag blir ofta glad när jag möter ett intelligent, ambitiöst och ödmjukt barn på jobbet. Samtidigt känner jag ett vemod över det barnet. Detta begåvade barn kommer känna sig mer frustrerat än sina medmänniskor, mer ensamt, mer missförstått. Det är som den forne israelitiske kungen Salomo skrev:

För ju mer vishet, desto större frustration, ju mer kunskap, desto större smärta.

Det är så jag känner för min systerdotter. Jag gläder mig över hur duktig hon är för sin ålder, men jag känner samtidigt en sorg för hur mycket hon kommer lida genom livet. Hon förstår nog redan mer än hon klarar av.

Och på sistone har jag, liksom alla andra, i takt med att jag blivit äldre, kommit att höra om vänner och bekanta, samt kända människors plötsliga dödsfall. Någon av cancer, någon av plötsligt hjärtstillestånd, någon av ett lönnmord, och jag har avundats dem lite grand. Velat följa med dem till tystnaden och upphörandet av allt detta lidande. Så här har jag känt sedan jag var i tonåren, men önskan har förändrats till sin natur. Nu känner jag mer avund än ett självhat. Självhatet finns snart inte där längre, jag har blivit mycket mer förlåtande mot mig själv. Kanske är det bara ännu en fas av dödslängtan som jag får genomleva; den har jag ju haft i 25 år nu, och kan lika gärna genomleva 25 år till.

Det som har hindrat mig hittills har varit mina närmaste, att de skulle lida av det. Förut var det bara pappa och min lillebror som var spärren. Nu är det också mormor, och kanske min man. Mamma har överlevt sitt fyraåriga barnbarns död. Hon är luttrad. Hon är stark och skulle klara sig. Likaså mina systrar. Min man skulle bli mycket ledsen, förstås, men skulle snart finna en ny fru. Säkert någon mycket mer närvarande än jag. Någon som inte bad honom att tystna så att jag kunde läsa och skriva ifred. Någon som gärna tackade ja till kompisars inbjudningar. Någon som inte hade ett sådant stort behov av stillhet och introspektion. Han skulle nog klara sig fint, älsklingen min. Denna gåva som jag fått så oförtjänt.

Huvudkaraktären i Marlen Haushofers The Wall finner sig snart i en dödslängtan. Romanen är som en Robinson Crusoe, men där Crusoe är en medelålders kvinna uppe i Alperna. Spärren för henne blir husdjuren som hon inte bara kan lämna åt sitt eget öde.