Min moster sa en gång jag är mormors favoritbarnbarn. Det hade hon talat om för henne. Det skulle kunna förklaras av att jag är den nästäldsta i barnbarnsskaran, m.a.o. att vi tidigt knöt ett band. Men troligtvis är det för att jag är det barnbarn som älskar henne mest.

Mitt modersmål är ett annat än svenska. Jag talade det fram tills jag var kanske fem år och det fick sedan ge vika åt svenskan. Sist jag var hos mormor, då hon för första gången uttryckte livsleda, stod Modersmålet som en barriär mellan oss. ”Vi kan prata på engelska” föreslog mormor då. Att hon orkade prata över huvud taget.

För kanske fem år sedan fick mormor en stroke. Jag fick ledigt i några dagar från jobbet och tog hand om henne tillsammans med mamma och mostrarna. Som från ingenstans kom Modersmålet tillbaka. Jag vet inte hur pass medveten mormor var kring det som skedde runt omkring henne då, men vid ett tillfälle stannade hon upp och frågade mig storögt: När lärde du dig [Modersmålet]?

Det kom väl ur nöden, antar jag. Kanske tjuvlyssnade jag på precis allt som mamma och mostrarna frågade henne och såg till att lägga det på minnet. Kanske tvingade hjärnan fram orden ur någon gömma, jag vet inte.

I morgon skickar jag ett stort vykort till mormor signerat ”Barnbarnen”, sannolikt det sista hon får. På ett språk som inte är hennes eget.