Distance yourself from the people that you don´t want to become.

Så ska en Shane Parrish ha sagt eller skrivit, enligt ett konto på Instagram. En av våra protegéer på jobbet vill inte mingla med sina jämnåriga på gården. En kollega beklagar sig över detta.

– Lämna honom ifred, säger jag. Han kanske inte vill hänga med de andra, det har han ju sagt. Han gillar inte de andra för de svär.

– Ja, men alla svär inte, svarar kollegan.

– Han kanske bara tycker att alla andra är idioter, och tids nog kommer han finna sina gelikar någon annanstans. I know the feeling, sa jag med glimten i ögat. Kollegan speglade inte glimten. Sådant har hänt förut. Det är som att hon har bestämt sig för att jag är elak. Låt gå.

Jag fick ett skott palettblad av mamma, för jag tyckte de var så fina. Purpurfärgen på dessa är förhärskande; det snorgröna håller sig oansenligt på sin kant, som sig bör. Avskyr när det är det motsatta. Skottet står där i en söt ljusblå tupperware i fönsterkarmen, men jag inser nu att jag inte kan plantera det.

Det slog mig att jag förknippar palettbladen med en viss dam. Aldrig har det hänt mig förut att jag ser en person i en planta. Och damen är någon jag inte vill bli. Så jag har två gudaskapelser i den där tupperwaren som jag inte kan tycka om, fast jag vet att jag borde.

Denna kamp som vi alla har att övervinna, att älska dem vi inte tycker om. När ska jag brotta ner min litenhet? Jag vill ju inte ens ställa mig innanför ringen…